Det finns en grej med skidåkare, och då kanske framför allt säsongande skidåkare, som är lite lustig och det är att de alla är ett gäng nostalgiker. Det spelar liksom ingen roll hur mycket snö det har kommit och hur bra skidåkningen är, det var alltid, alltid bättre den där dagen i mars -96 i Riksgränsen eller den där gången i Kanada när det hade dumpat i en vecka. Jag är lite förvånad att jag inte hört fler såna här nostalgiska och idealiserande tillbakablickar idag men det kanske helt enkelt beror på att åkningen idag också har varit helt jävla fantastisk.
Kåppasliften öppnade i morse en timme senare än vanligt och under den timmen hade pistmaskinsförarna hunnit pista och preparera en nedfart, resten av berget låg orört. Det är länge sen jag upplevde sån här åkning och kanske framför allt såna här mängder snö. Fläckvis har det nog idag legat upp emot en meter pudersnö på sina ställen.
Det roliga med Björkliden är ju dock att fastän i princip hela skidsystemet låg orört i morse så håller ändå gästerna nästan enbart till i de markerade nedfarterna. Jag vågar nog påstå att av de som under dagen har åkt i offpistområdena så har åtminstone nittio procent varit personal eller andra lokala förmågor (läs jag).
För att ni ska förstå exakt hur bra åkningen har varit idag så kan jag meddela att jag för att fira lite grann tog en lunchöl till Ericas utmärkta tacopaj. Jag tror nästan det är första gången det har hänt under en av mina skiddagar.
Men Nille, stänger inte liftarna klockan fyra?
Posted by: Maria | 13 mars 2010 at 17:47
Maria: Ja? Det här inlägget skrev jag ju på iPhonen på väg upp i Gryt.
Posted by: Niklas | 13 mars 2010 at 19:12