En grej som verkligen slagit mig sen vi flyttade in till Kiruna och jag började jobba på Icehotel är hur extremt jävla omanligt det är att jobba med marknadsföring. Alltså, jag misstrivs inte eller så, absolut inte, det är bara att hela den här grejen med att jobba på kontor inte direkt dryper av testosteron.
I Björkliden jobbade jag ju under mina första år som både servitör och bartender, två yrken som kanske inte heller kan anses som särskilt manliga. Under mina sista tre år växlade jag ju dock karriärinriktning och började jobba som pistör på vintern och som greenkeeper på sommaren och någonstans här skulle jag nog vilja påstå att grabbigheten ökade med åtminstone några snäpp.
Jag började köra skoter, fyrhjuling och traktor och handskas med en hel del bensin, diesel och oljor. Jag mekade med liftar, körde röjsåg, och framför allt, jag hanterade sprängmedel. I mina ögon är nog det här de mest manliga arbetsuppgifter jag hittills sysslat med under mitt yrkesverksamma liv och i jämförelse med att sitta framför en dator och formge annonser är ju en tunna spillolja och lavinbekämpning något mer maskulint.
Allt det här är ju dock bara rent trams, det har jag verkligen blivit varse i Kiruna där man nästan dagligen stöter på grabbarna som jobbar inom den riktigt tunga industrin, grabbarna som jobbar treskift, kanske till och med tusen meter under jord, och går och käkar lunch i sina en gång neonfärgade Blåkläder med så mycket smuts och damm i ansiktet att de ser ut som statister från The Road.
Comments